Denna kvalitativa studie syftar till att synliggöra hur lärare ser på högläsningens roll i förskoleklass samt om de använder sig av specifika strategier i samband med högläsning. Studien grundar sig i det sociokulturella perspektivet där lärande antas ske i socialt samspel, och där högläsningstillfällena i skolan innebär en social praktik som möjliggör utvecklingsmöjligheter för elever. Vi har använt en teoretisk modell för högläsning, som har varit till hjälp i vårt analysarbete och står som grund för diskussion och slutsats. Tidigare forksning om högläsning pekar på betydelsen av att lärare skapar möjligheter till samtal och dialog eleverna emellan, vilket sägs utveckla elevers språk- och läskunnighetsinlärning. Vidare synliggör tidigare forskning betydelsen av att lärare planerar sina högläsningstillfällen och tillämpar olika lässtrategier för att elevernas utveckling ska gynnas av läsningen. Metoden som har använts för att besvara våra frågeställningar är semi-strukturerade intervjuer med sex lärare som är verksamma i förskoleklass. Resultat synliggör att lärarna har flertalet syften till varför de bedriver högläsning i sin undervisning. Samtliga lärare ställer frågor under tidens gång då de läser högt men ordförrådsutvecklingen är det som de alla fokuserar främst på. Gemensamt för de deltagande lärarna var att alla använder sig av lässtrategier däremot var de medvetna i olika hög grad om sin användning av dessa strategier. Den genre som har störst utrymme i högläsningen är skönlitteratur. Samtliga lärare delade också med sig av att det finns gott om tid för att högläsa i förskoleklass. Det räcker inte att som lärare veta om de posisiva effekter som högläsning kan resultera i utan lärare måste också besitta kunskap kring hur högläsningsundervisningen ska genomföras.