Forskning visar att asylprocessen begränsar asylsökandes livsvillkor och påverkar deras psykiska mående, med bland annat självmordstankar och självskadebeteende som följd. De långa väntetiderna inom asylutredningarna har refererats till en form av våld och vittnesmål pekar på att asylmottagandet inte lever upp till förväntningen om en rättssäker och human asylprocess, med nya skärpta asyllagar som förväntas dras åt ännu hårdare. I den här studien lyfts asylsökandes position i relation till asylprocessen fram med frågeställningar kopplade till våld och agens. Deltagarna har alla sökt asyl i Sverige efter år 2014 och befinner sig antingen i en pågående eller avslutad asylprocess. Utifrån en kvalitativ metod tar den här studien sin utgångspunkt i asylsökandes egna berättelser av asylprocessen. Materialet har samlats in med hjälp av narrativa intervjuer och ett aktivt deltagande i de asylsökandes vardagsliv. De fyra livsberättelser som presenteras tolkas utifrån centrala teman om våld och agens och kopplas till teori om hur vissa liv konstrueras som mindre sörjbara än andra, och därmed kan rättfärdigas att utsättas för våld. De berättelser som förs fram ger uttryck för begränsade möjligheter till agens i relation till asylprocessen, och indikerar att en utdragen asylprocess ytterligare begränsar dessa möjligheter. Genom en kritisk reflektion diskuteras asylsökandes position i samhället och vem som har ansvar över att förändra deras livsvillkor.