Enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen har alla yrkesverksamma som arbetar med barn en absolut anmälningsskyldighet vid kännedom eller misstanke om att ett barn far illa. Det förekommer en underrapportering från verksamheter såsom förskola som arbetar med mindre barn. Syftet med denna studie är att undersöka förskolepersonals förmågor och förutsättningar att utföra orosanmälningar till socialtjänsten. Vidare syfte är att utforska bakomliggande faktorer till underrapportering inom förskolan samt hur det organisatoriska och kollegiala stödet upplevs bland förskolepersonal. Föreliggande kvantitativa studie genomfördes med en webbenkät där 213 respondenter fått svara på frågor och påståenden kring upplevd kunskap att utföra orosanmälningar, möjliga orsaker till att man avstått att utföra en orosanmälan samt kring organisations och kollegialt stöd vid orosanmälan. I studien ingick förskolepersonal från hela Västra Götalandsregionen. Resultatet visar att studiens respondenter anser sig i stor utsträckning ha tillräcklig kunskap och förmåga gällande utförandet av orosanmälningar. Detta går emot tidigare forskning som visar att kunskap och utbildning inom ämnet är bristande. Ur analyserat resultat förekom det att 98% av respondenterna kände till lagen om anmälningsskyldighet. 15% av respondenterna svarade att de avstått från att göra en orosanmälan trots att misstanke om att ett barn far illa uppstått. Resultatet visade en signifikant skillnad mellan respondenterna med lång yrkeserfarenhet i utförande av orosanmälningar än de med mindre yrkeserfarenhet. Resultatet visar att organisatoriskt och kollegialt stöd är en förutsättning i förskolepersonalens anmälningsförfarande. Förmågan hos förskolepersonal att identifiera barn som far illa är väsentligt, där förutsättningar som kunskap samt tydliga riktlinjer gällande anmälningsprocessen är av vikt för att kunna utföra orosanmälningar.