Under två år med start våren 2020 pågick det så kallade Vi-projektets arbete med att hjälpa 1 000 unga i åldrarna 15–24 år som var eller riskerade att bli UVAS (unga som varken arbetar eller studerar). Projektägare var Folkhögskoleförvaltningen i Västra Götalandsregionen och medfinansiärer var Europeiska socialfonden (ESF). Projektet hade som övergripande mål att UVAS ska ”äga sin egen framtid, förbättra sin hälsa och närma sig jobb eller studier”. Arbetet involverade samverkanspartners som kommunalförbunden i Fyrbodal och Sjuhärad, Rädda Barnen, fem folkhögskolor, vuxenutbildningen i Borås, Trollhättan och Vänersborg samt 19 kommuner.

Resultatet från en del av projektet, nämligen bemötande presenteras i detta pass. I Vi-projektet benämndes bemötande som möten i ögonhöjd, och stod i fokus redan från början. Enligt projektbeskrivningen är ett möte i ögonhöjd att försöka bortse från de maktaspekter som finns i mötet mellan till exempel handläggare och unga vuxna och tillgodose individens behov genom att lyssna till vad hen har att säga och medvetandegöra hens roll och aktörskap i samhället. Detta med förhoppningen att möjliggöra en förändring i den unga vuxnas liv. Men hur beskriver medarbetare möten i ögonhöjd och, inte minst, vad har sådana möten betytt för de unga vuxna i Vi-projektet?