Barn har rätt till en god fostran för att kunna utveckla grundläggande färdigheter för att leva ett framtida självständigt liv. Föräldrarna tillsammans med Socialtjänsten bär det yttersta ansvaret till att barn tillförsäkras den hjälp och det stöd barnet behöver för att utvecklas i livet, vilket bland annat innebär att barnet ges möjlighet att lära sig ett eget ansvarstagande. Barn utgör endast åtta procent av den straffbara befolkningen men står för en förhållandevis stor andel av lagföringsbesluten i Sverige. Brottslighet bland barn är ett reellt och omfattande problem. Straffmyndighetsåldern på femton år samt myndighetsåldern på arton år kan tyckas säga något om samhällets syn på när barnet anses som moget nog att ta ansvar för sina brottsliga handlingar. Mot den bakgrunden vill den här studien undersöka huruvida barns ansvarstagande respektive rättigheter konstrueras i det sociala arbetet i dag, med fokus på socialsekreterares vid Individ- och familjeomsorgens arbete med barn som begått brott. Studien genomfördes med en kvalitativ ansats i vilken semistrukturerade intervjuer användes som metod för datainsamling. Urvalet bestod av sex socialsekreterare med en arbetslivserfarenhet mellan ett och nio år. Resultatet tyder på att barns individuella förutsättningar och förmågor gör det svårt och komplext för socialsekreterare att förhålla sig till hur, och i vilken grad av ansvar som kan läggas på barn. Det framkommer även att socialsekreterarna lägger stor vikt vid föräldraansvaret och att utveckla föräldrars förmågor att stötta sina barn i utvecklandet ett eget ansvarstagande. Studien visar även att samhällets konstruktioner av vad ett gott liv är och hur ett barn bör vara sätter prägeln på det sociala arbetes insatser och förhållningssätt till barn som begår brott.