Bakgrund: Svårläkta sår är ett stort nationellt och globalt problem, både för personerna som drabbas men också för hälso- och sjukvården. Patienter med svårläkta sår får i första hand vård och behandling i primärvården, där distriktsköterskor och sjuksköterskor ansvarar för både patientvård och behandling av olika typer av sår. Detta förutsätter både god omvårdnadskompetens och kunskap vad gäller den fysiologiska sårläkningsprocessen. Det föreligger en hel del brister bland annat vad gäller vårdens organisation och utbildning inom sårbehandling som hindrar distriktssköterskor och sjuksköterskor från att ge den vård som krävs. Detta kan leda till sämre sårvård, dålig behandlingseffekt och vidare till onödigt lidande för patienter.

Syfte: Att belysa distriktssköterskors och sjuksköterskors erfarenheter av hinder vid vård och behandling av patienter med svårläkta sår i primärvården. 

Metod: En systematisk litteraturöversikt med kvalitativ ansats. Nio studier identifierades genom systematisk sökning via tre olika databaser. Studierna kvalitetsgranskades och analyserades genom tematisk syntes till ett nytt sammanställt resultat. 

Resultat: Tre teman identifierades under analysen, där kunskapsbrist sågs som ett övergripande hinder genom organisation, profession och patient. Första temat berör hinder kopplade till distriktssköterskans och sjuksköterskans roll, såsom brist på erfarenhet och kompetens, samt känsla av maktlöshet. Andra temat presenterar organisatoriska hinder, där kunskapsluckor i organisationen, bristande samarbete med läkare och bristfälliga rutiner och riktlinjer, beskrivs. Tredje och sista temat kopplades till patientrelaterade hinder, multisjuklighetens komplexitet samt bristande följsamhet, där båda kunde fördröja sårläkningen.

Slutsats: Många distriktsköterskor och sjuksköterskor saknar avancerad kunskap kring svårläkta sår vilket behövs för att kunna erbjuda korrekt sårbehandling, möjliggöra sårläkningoch minska lidande hos patienter med svårläkta sår. Behandling av svårläkta sår bör prioriteras av primärvårdens organisationer, tydliga rutiner och riktlinjer behöver utarbetas och personalen ska erbjudas möjlighet till utbildning och utveckling. 

Background: Hard-to-heal wounds are considered a major national and global problem, both for the persons that are affected, and for the health care. Patients with hard-to-heal wounds primarily receive care and treatment from the primary care, where district nurses and staff nurses are responsible for the care of patients with different types of wounds. This demands both good nursing competence and knowledge regarding the physiological wound healing process. There are deficiencies in wound care education and in health care organisations, that constrain district nurses and staff nurses from providing the care required. This can lead to poor wound treatment, further delayed healing and unnecessary suffering for the patient.

Aim: To illuminate the experiences of district nurses and staff nurses, regarding obstaclesduring care and treatment of patients with hard-to-heal wounds in the primary care.

Method: A systematic literature review with a qualitative approach. Nine peer-reviewed studies, on staff- and district nurses lived experiences were identified by systematic research in three different databases. The studies were quality reviewed and analysed through a thematic synthesis to a new compiled result.Results: Three themes were identified during analysis, where “lack of knowledge” was seen as a common hindrance through organization, profession and patient. The first theme concerns obstacles linked to the role of the district nurse and the staff nurse, as lack of experience and competence, but also feelings of powerlessness. The second theme presents organizational barriers, like knowledge gaps in the organization, lack of collaboration with doctors and deficient routines and guidelines. The third and final theme was linked to patient related obstacles, the complexity of multiple illness and lack of compliance, where both could lead to delayed wound healing.

Conclusion: Many district nurses and staff nurses did not have the advanced knowledge  necessary for treatment of hard-to-heal wound, and felt unable to offer proper wound care enabling wound healing and reduced suffering in patients with hard-to-heal wounds. The treatment of hard-to-heal wounds need to be prioritized by primary care organizations, clearroutines and guidelines must be established and employees should be offered the opportunity for education and development.