Bakgrund: Skolan utgör en viktig arena för barn och unga. Det är den plats de spenderar större delenav sin tid och ett av skolans uppdrag utgör ett hälsofrämjande arbete. Inom området psykisk ohälsa finns diskussioner om en könsskillnad till flickors nackdel när det gäller psykisk ohälsa, men även en ökning i pojkars psykiska ohälsa. I relation till det faktum att det pågått en pandemi i två år uppfattas det vara angeläget att undersöka den psykiska ohälsans uttryck hos flickor och pojkar samt om pandemin påverkat arbetet med psykisk ohälsa. Utgångspunkt tas i skolkuratorers uppfattningar, då de utgör en yrkesgrupp som i en stor utsträckning möter barn och unga idag.

Syfte: Syftet är att undersöka hur skolkuratorer uppfattar hur psykisk ohälsa synliggörs hos tjejer respektive killar inom skolan som sammanhang, samt hur pandemin har påverkat arbetet med att fånga upp de elever som mår dåligt.

Metod: Studien utgår från en kvalitativ ansats där halvstrukturerade intervjuer genomfördes med fem skolkuratorer i grundskolan. Transkription av intervjuerna genomfördes och det empiriska materialet som framkom analyserades med en tematisk analys där det framkom två huvudteman, med tre underteman vardera, vilka diskuterades i relation till tidigare forskning och socialkonstruktionism som teoretisk utgångspunkt, samt genusbegreppet.

Resultat: Det framkommer av skolkuratorernas beskrivningar att psykisk ohälsa synliggörs på olika sätt hos flickor och pojkar. Flickor uppfattas uttrycka internaliserande beteenden, som självskada och ångest. Pojkar uppfattas uttrycka externaliserande beteenden som fysiska konflikter och andra risktagande beteenden. Om pandemin påverkat arbetet med den psykiska ohälsan råder det delade meningar om, vissa uppfattar en större tillgänglighet för eleverna och andra uppfattar att de mött eleverna i en mindre utsträckning. Studien visar på ett osynliggörande av de individer som inte faller i ramen för de förväntningar som förekommer kring flickors och pojkars uttryck för psykisk ohälsa.