Barn som upplever våld i hemmet ses som ett samhällsproblem då det kan leda till negativa konsekvenser för både individ och samhälle. Det uppges finnas ett stort mörkertal kring barn som utsätts för våld i hemmet. Skolplikten i Sverige gör att de flesta barn spenderar mycket tid i skolan vilket ger skolkuratorerna en chans att upptäcka och arbeta med dem. Tidigare forskning belyser att bristen på kunskap kanha stor påverkan för barnen, att skolans arbete är en viktig del, att skolkuratorns rollär komplex. Det är viktigt att barn får prata om sina upplevelser och relationsskapandet är en stor del i att kunna ge stöd.Studien syftade till att undersöka skolkuratorers upplevelser av mötet med barn som misstänks uppleva eller har upplevt våld i hemmet. Syftet var även att undersöka hur skolkuratorer upplever sina möjligheter att stötta dessa barn genom socialpedagogiskt arbete. Utifrån en kvalitativ ansats har vi utfört fem semistrukturerade intervjuer med skolkuratorer från olika delar av Sverige, dessa arbetade med barn mellan åldrarna 6 och 19. Alla hade högskoleutbildning som var relevant inom socialt arbete. Resultatet visade att många av dem arbetade på likvärdigt sätt i mötet med dessa barn. Skolkuratorernas upplevelser av vad som var betydelsefullt för att genom socialpedagogiskt arbete stötta dessa barn beskrevs likvärdigt. Det som framkom viktigt var, tillgänglighet, ärlighet, relationsskapande, kunskap, förståelse och att utgå från barnet. I diskussionen kom det fram att skolkuratorerna arbetar likvärdigt och mycket med relation och tillgänglighet. Det betydelsefulla var att vara tydlig med sina intensioner för trygghetsskapande. De hinder vi förväntade oss upplevde skolkuratorerna inte som hinder. Däremot kunde sekretessen vara ett hinder om det inte fanns samtycke.