Professionella som möter barn i sitt arbete har en absolut anmälningsplikt att orosanmäla vid misstanke om att ett barn far eller riskerar att fara illa enligt 14:1 SoL. Syftet med studien är att undersöka hinder och möjligheter för anmälningspliktiga att göra en orosanmälan, undersöka hur de skattar sin kunskap kring anmälningsplikten och samarbetet med socialtjänsten.

Föreliggande studie är en kvantitativ studie baserad på en webbenkät där 66 respondenter som lyder under anmälningsplikten fått svara på frågor och påståenden gällande lagen om anmälningsplikt och orosanmälan. I studien ingick yrkesverksamma från för- grund- och gymnasieskola, polis, fritidsgård samt socialtjänst från Trollhättans kommun.

Resultat för studien bygger på statistiska analyser och pekar på att det finns påverkningsfaktorer som gör att professionella med anmälningsplikt väljer att göra eller inte göra en orosanmälan trots att lagen menar att inga övervägningar ska göras av den anmälningsskyldige. 13,6% av respondenterna håller inte alls med eller tar delvis avstånd från att de skulle ha goda kunskaper om vad deras anmälningsplikt innebär. Respondenter med erfarenhet av samverkan med socialtjänst är inte helt nöjda med tidigare erfarenhet av samverkan samtidigt skattar de effekten av samverkan som positiv.

Resultatet visar på att utökad kunskap behövs om utsatthet hos barn, om anmälningsplikten generellt samt förståelse för att anmälningsplikten är absolut hos anmälningspliktiga