Bakgrund: Skolverket, förvaltningsmyndigheten för svensk skola, kräver likvärdig bedömning för att säkerhetsställa elevers framtid eftersom betygssystemet positionerats som ett samhälleligt urvalsinstrument. Detta innebär att elever ska bli bedömda likvärdigt i skolan för att kunna få liknande chanser att erhålla de kunskaper och förmågor som krävs. Men hur ser det egentligen ut? 

Syfte: Baserat på den till synes bristande interbedömarreliabiliteten som den tidigare forskningen belyser, syftar föreliggande studie till att undersöka hur den likvärdiga bedömningen, inom ämnet svenska på högstadienivå, kan se ut ur ett klassrumsnära perspektiv.

Metod: Eftersom det är informanternas uppfattningar och tolkningar av såväl kunskapskrav som studiens centrala elevtext som är av intresse, intas ett fenomenografiskt perspektiv som tillsammans med en tematisk analysmetod syftar till att identifiera teman, mönster och skillnader mellan informanternas bedömningar och återkopplingar. Konkret innebär detta att ett antal lärare, nio informanter, fått i uppdrag att dels bedöma och ge återkoppling till en och samma elevtext, dels reflektera kring fenomenet bedömning och dess förhållande till den ideala likvärdigheten. Informanternas bidrag har sedan genomgått upprepade närläsningar vari de analyserats och tematiskt kategoriserats med syfte att generera en överskådlig bild av hur den likvärdiga bedömningen kan se ut i praktiken.

Resultat: Resultatet visar att det finns markanta skillnader i hur lärare bedömer och ger återkoppling vilket betyder att likvärdigheten mellan informanternas bedömning är låg. Detta resultat stärker dels den tidigare forskning som visar på liknande resultat, dels det fenomenografiska antagandet om att människor uppfattar och tolkar världen och dess fenomen på olika sätt