När nya plan- och bygglagen (fortsättningsvis PBL) infördes i maj 2011 blev det möjligt för kommunerna att inom en och samma detaljplan kombinera kommunalt och enskilt huvudmannaskap, så kallat delat huvudmannaskap. Dock ska kommunerna som grundregel vara huvudman för allmän plats inom detaljplan och för att kunna frånsäga sig ansvaret krävs att de redovisar särskilda skäl. I januari 2015 infördes ytterligare bestämmelser i PBL som innebar att Lantmäterimyndigheten numera ska ge råd i både samråds- och granskningsskedet av detaljplaner, bland annat berörande frågor om huvudmannaskap inom detaljplan. Studiens övergripande syfte är att mot bakgrund av ovan angivna lagbestämmelser studera hur kommunerna hanterar huvudmannaskap inom detaljplan och vilka särskilda skäl de redovisar vid ett enskilt eller delat huvudmannaskap. Förutom det övergripande syftet har studien även som avsikt att studera om det har skett några förändringar jämfört mot tidigare utförda studier. En kvantitativ metod användes för att kartlägga fördelningen av huvudmannaskap, en juridisk rättsdogmatisk metod för att få förståelse för gällande rätt i fråga om särskilda skäl och vid granskningen av kommunernas redovisade särskilda skäl användes en kvalitativ innehållsanalys. I studien studerades totalt 1880 detaljplaner från Västra Götaland, Skåne och Stockholms län, varav 1347 detaljplaner innehöll allmän plats. Det framgick att 89 % upprättats med kommunalt huvudmannaskap, 9 % med enskilt huvudmannaskap och 2 % med delat huvudmannaskap. Vid delat huvudmannaskap är kommunen vanligtvis huvudman för gcvägar, naturmark, gator- och huvudgator medan enskilda är huvudman för mindre natur- och parkområden samt lokala gator. Enskilt eller delat huvudmannaskap förekom i 142 detaljplaner varav 280 skäl redovisades. Av kommunernas redovisade skäl bedöms enbart 50% vara lagenliga, 41% icke lagenliga medan 9 % av detaljplanerna inte redovisade någrasärskilda skäl. I jämförelse mot tidigare studier tyder resultatet på att kommunalt huvudmannaskap idag tillämpas i större utsträckning och att redovisning av särskilda skäl samt andelen lagenliga särskilda skäl har ökat. Förvånansvärt redovisas dock icke lagenliga skäl i lika stor utsträckning som tidigare. 

When the new Planning and Building Act (hereinafter PBL) was introduced in May 2011, it became possible for the municipalities to combine municipal and private mandatorship, so-called shared mandatorship, within the same detailed development plan. However, the municipalities must, as a basic rule, be responsible for public spaces within the detaileddevelopment plan. To be able to renounce responsibility, they must present special reasons. In January 2015, further provisions were introduced in the PBL, which meant that the cadastral authority will now provide advice in both the consultation and review phase of detailed development plans, including questions concerning mandatorship in detailed development plans.The main purpose of this study is, in the light of the above-mentioned legal provisions, to study how the municipalities manage mandatorship within the detailed development plan and what special reasons they account for a private or shared mandatorship. In addition to the main purpose, the study also intends to study whether there have been any changes after previous studies. A quantitative method was used to map the distribution of mandatorship and a legal dogmatic method to gain an understanding of current law concerning special reasons. In the examination of the municipalities accounted special reasons a qualitative content analysis was used. A total of 1880 detailed development plans from Västra Götaland, Skåne and Stockholm counties were studied, of which 1347 detailed development plans contained public space. It was found that 89 % were established with municipal mandatorship, 9 % with private mandatorship and 2 % with shared mandatorship. When there was a shared mandatorship, the municipality is usually responsible for walk and bicycle roads, nature, streets and main streets while the individuals are responsible for smaller nature- and park areas as well as local streets. Private or shared mandatorship appeared in 142 detailed development plans, of which 280 special reasons were accounted. For the municipalities accounted reasons only 50% are judged to be legal, 41 % illegal, while 9 % of the detailed development plans did not account any special reasons. In comparison with previous studies, the results indicate that municipal mandatorship is applied to a greater extent today and that accounting for special reasons and the proportion of legal special reasons has increased. Surprisingly, however, non-legal reasons are reported to the same extent as before.