Studien har undersökt hur COVID-19 restriktioner har påverkat samverkan i ett boende för samsjukliga, utifrån tre områden, kommunikation, ansvarsfördelning och maktrelationer.Studien använder två teorier, Theory Of Collaboration Advantage och maktteorin exit, röst och lojalitet. Metoden utgick från en kvalitativ ansats i form av semistrukturerade intervjuer,och fem intervjupersoner deltog i studien. Intervjupersonerna var behandlingsassistenter på ett boende, och behandlingsassistenterna hade socionom/socialpedagogisk utbildning eller lång erfarenhet och fristående utbildningar inom socialt arbete. Det inhämtade materialet analyserades med tematisk analys som senare bildade underteman och teman i resultatet.

Resultatet visar att kommunikation har blivit påverkad på grund av restriktionerna, här framkom nya sätt att kommunicera mellan samverkanspartners med hjälp av digitala hjälpmedel vilket lett till en ökad tillgänglighet för brukare, dock framkom det att behandlingsassistenten expertis kunde fallera på grund av det. Insyn i brukarens liv från andra aktörer påverkades också på grund av det nya sättet att kommunicera. Mål i samverkan var centralt och problematiska situationer kunde uppstå när aktörer har egna agendor. Dessutom har samverkan reducerats på grund av restriktioner, och SIP genomförs i mindre grad än tidigare. Otydlighet i samband med restriktioner påverkade samverkan i den utsträckning att aktörers ansvarsområden blev otydliga.

Maktrelationerna mellan samverkanspartners påverkades utifrån att det skett en ansvarsförskjutning från samverkanspartners till behandlingsassistenter, men också att brukaren får ta mer ansvar. Det framkom också att hierarkin i samverkan har förstärkts i samband med restriktionerna.