Bakgrund: Förskolan är en plats som är central för barnens språkutveckling. Förskolepedagoger representerar verksamheten och gör planerade undervisning i stöd av läroplanen för att barnen ska få möjlighet att uppnå strävansmålen. I vår studie vill vi undersöka hur barnens språk utvecklas i de icke planerade undervisning som vi översätter till det vardagliga aktiviteterna. Vi har valt att fokusera på av- och påklädning i tamburen. Syfte: Syftet med studien är att synliggöra hur förskolepedagoger arbetar med yngre barns språkutveckling i vardagssituationer som av- och påklädning i tamburen. De frågeställningar vi har arbetat utifrån var: Hur arbetar förskolepedagoger med barns språkutveckling i tamburen? Vad har förskolepedagoger för strategier för att främja barns språkutveckling vid av- och påklädning i tamburen? Metod: Vi valde att göra en kvalitativ studie. Denna studie bygger på observationer. Vi valde att använda oss av observationer på grund av att vi ville undersöka hur förskolepedagoger arbetar språkutvecklande samt vilka strategier de använder i praktiken. Vi valde att genomföra observationerna på två olika förskolor i två olika kommuner. På varje förskola observerade vi på två yngre barns avdelningar. Vi kompletterade observationerna med hjälp av fältanteckningar samt ljudinspelningar så vi gemensamt har kunnat lyssna igenom för att styrka observationerna. Resultat: I resultatet synliggörs det hur förskolepdagogerna arbetar språkutvecklande i tamburen. Dock syntes en väsentlig skillnad i vilken utsträckningen förskolepedaogerna arbetade språkutvecklande vid av och påklädning. Resultatet visar på hur förskolepedagoger använder sig av Tuomelas språkprinciper vid påklädning i tamburen. Det framkommer att rikt språkbruk och begriplighet är de språkprinciper som tillämpas mest vid påklädning i tamburen. De flesta förskolepedagogerna upplevdes noggranna med att använda sig av rätt ord för rätt situation. Vi kom även fram till att i flera av förskolorna använde sig förskolepedagoger av begreppet begriplighet på olika sätt. Flera av förskolpedagogerna använde sig mycket av gester för att stärka det verbala språket. Men det var även flera förskolepedagoger som skalade bort det övriga och använde sig av ett nyanserat språk för att fånga barnens reella språkförståelse. Vi kom fram till att de flesta förskolepedagoger tillämpade sig Tuomelas språkprinciper och det blev ett tydligt samspel mellan barn och vuxna.