Bakgrund: Ett arbete med barns relationsskapande skulle kunna betraktas som en av de mest centrala aspekterna i en fritidslärares uppdrag. Barns relationsskapande är ett komplext fenomen som innefattar aspekter som mobbning, delaktighet, sociala hierarkier samt konflikter. Att känna en tillhörighet i olika sociala grupperingar med jämnåriga är en fundamental beståndsdel för barns identitetsutveckling. Tidigare forskning visar att ett socialt utanförskap är förbundet med en ökad risk för ohälsa och ett utanförskap i samhället. I läroplanen framhålls det att fritidshemmet som institution ska verka för att barnen utmanas samt ges verktyg för att kunna navigera sig i varierade sociala kontexter och etablera samt upprätthålla relationer av olika slag. Tidigare forskning visar att fritidshemmet som arena möjliggör sociala interaktioner mellan barnen på ett unikt vis i jämförelse med skolverksamheten till följd av den informella lärmiljön samt att det är mindre lärarstyrt, men att detta medför en ökad risk för marginalisering. Samtidigt kan också fritidshemmet begränsa barns relationsskapande till följd av verksamhetens rutiner. Tidigare forskning visar likväl att det krävs en relationell kompetens hos fritidslärare för att främja ett arbete med barns relationsskapande men att ett arbete av denna karaktär till synes begränsas av personella och strukturella bristfälligheter inom verksamheten. Vidare är den fria leken central i barns relationsskapande, där deras sociala förmågor tränas, vilket vädjar till att det existerar en lekkompetens hos barnet och belyser vikten av fritidslärares vägledning i det sociala samspelet. Syfte: Syftet med studien var att bidra med kunskap om fritidslärares arbete med barns sociala relationer. Vidare syftar studien till att belysa vad det innebär för fritidslärare att stödja och arbeta med elevernas relationsskapande. Metod: Studien har en kvalitativ utgångspunkt, och för att besvara studiens syfte och frågeställningar valde vi att samla in vår empiri genom semistrukturerade intervjuer. Vi intervjuade åtta utbildade fritidslärare från tre olika fritidshem och tre kommuner. Den insamlade empirin transkriberades och analyserades utifrån en relationell pedagogik samt tidigare forskning. Resultat: Utifrån vår studies resultat framkom att fritidslärare har varierade tillvägagångssätt för att stärka barns relationsskapande. Dessa var att utveckla, förmedla och förankra värdegrundsfrågor i syfte att ingjuta en empatisk förmåga hos barnen samt utveckla en kommunikativ förmåga för att kunna etablera relationer. Ett eget deltagande i leken var en metod som användes för att bistå barn med inträdesstrategier samt för att få en överblick över eventuella sociala hierarkier och rådande maktstrukturer inom barngruppen. Att arbeta med barns allianser samt de utpräglade ledarna inom de sociala hierarkierna var också ett tillvägagångsätt som användes i syfte för att bidra till ett inkluderande gruppklimat och en fritidshemsgemenskap. Vidare visar resultatet att de fritidslärare som vi intervjuade värderar ett arbete med barns relationsskapande som den mest relevanta aspekten i yrkesutövandet, där en relationell kompetens hos verksam personal är av vikt. Resultatet visar att det krävs en organisering och planering av ett arbete av denna karaktär som präglas av att dela in barnen i olika grupperingar samt där ett relationellt arbete är en kontinuerlig process som utspelas dagligen i verksamheten i olika former. Avslutningsvis visar resultatet likväl att fritidslärares arbete med barns relationsskapande kan begränsas av personella bristfälligheter, vilket i sin tur kan påverka den tidsram som kan tänkas krävas.