Idag ses barn som medföljande när de flyttar till skyddat boende tillsammans med sin mamma. Detta innebär att barnen inte får ett eget placeringsbeslut, vilket resulterar i att de riskerar att inte få rätt stöd och hjälp. Det innebär även att det inte finns krav på verksamheterna att upprätta dokumentation och genomförandeplaner för dem. Forskning visar att många barns psykiska mående påverkas negativt av att uppleva våld i hemmet. I linje med barnkonventionen är avsaknaden av eget placeringsbeslut en aktuell fråga i Sverige. Syftet med studien är att undersöka vilka stödinsatser, samt variationen av dessa som erbjuds för de medföljande våldsutsatta barn som vistas med sin mamma på skyddat boende. De frågor som ställs behandlar personalens utbildningsnivå, vetskap/erbjudande om stödinsatser, skillnader/likheter mellan kommunala-, ideella-, och privata huvudmän samt arbete med genomförandeplaner och barnkonventionens påverkan. En kvantitativ metod har använts där insamling av empiri gjorts genom enkätundersökning med svar från 61 respondenter. Resultatet visar dels på skillnader gällande stödinsatsen “kontaktmannaskap”, där igenkännandet av insatsen skiljer sig åt mellan de olika huvudmännen (p= ,027). Samt att flera skyddade boenden inom två av tre huvudmän upprättar genomförandeplaner eller likvärdigt arbetsmaterial för barnen (p= ,022). Slutsatser som dras är att socialarbetare inom skyddade boenden bör ta vara på det handlingsutrymmet som lagtext möjliggör. Socialarbetare behöver få kompetensutbildning gällande barn och trauma samt tillräckligt med resurser att bedriva ett arbete innehållande ett starkt barnperspektiv. Avslutningsvis beskrivs rollen som socialpedagog värdefull för det fortsatta arbetet gällande våldsutsatta barn, då det socialpedagogiska perspektivet ger kunskap kring hur flera nivåer (mikro-, meso- exo- och makronivå) påverkar barn.