Återkommande omplaceringar av familjehemsplacerade barn är ett relativt outforskat område inom svensk forskning, inte minst i relation till ”barnets bästa”. Syftet med studien var att beskriva och analysera hur socialsekreterare resonerar kring barnets bästa vid omplacering av familjehemsplacerade barn samt vilket handlingsutrymme de upplever sig besitta. Studien genomfördes med en kvalitativ ansats i form av fyra semistrukturerade intervjuer med fem socialsekreterare. Samtliga arbetade inom Individ och familjeomsorgen (IFO) inom små till medelstora kommuner och var barnsekreterare med relativt lika arbetsuppgifter. Barnsekreterarna besatt varierande arbetslivserfarenhet men alla hade utbildning inom socialt arbete eller socialpedagogik samt erfarenhet av omplaceringar. För att analysera intervjuerna användes tematisk analys. De teoretiska begreppen gräsrotsbyråkrati, handlingsutrymme och kompetens användes vid analysarbetet i relation till studiens syfte, frågeställningar samt tidigare forskning. Studiens huvudteman blev orsak till omplacering, barnets bästa och faktorer som påverkar handlingsutrymmet. Resultatet visade att socialsekreterarna uppfattade att ett fåtal antal barn stod för majoriteten av omplaceringarna. När omplaceringen beror på barnets egna problematiska beteende är det svårt att uppnå stabilitet i vården. Barnets bästa var enligt socialsekreterarna kontextberoende och utgjordes av trygghet, stabilitet och närvarande vuxna. Faktorer som socialsekreterarna lyfte fram som påverkade deras handlingsutrymme för att tillgodose barnets bästa var officiella och inofficiella lagar och regler. Slutligen visar studien att även om det ständigt sker utveckling för att stärka barnets position och inflytande inom det sociala arbetetså tystas barnets röst ner i relation till de vuxnas. Sammanfattningsvis finns det behov att fokusera på att bryta mönstret för de barn som återkommande omplaceras.