I dag befinner sig biståndshandläggare inför nya utmaningar på grund av coronapandemin. Det som tidigare har varit självklara strategier för att tillförsäkra klienters delaktighet är i dagens samhälle en riskbedömning i sig. Trots äldres utanförskap i användningen av digitala verktyg har alternativa mötesformer fått större betydelse i samhället. Det finns dock en oro samt rädsla över vilka konsekvenser coronapandemins restriktioner kan medföra. Syftet med studien var att utifrån ett professionsperspektiv söka förståelse för hur äldre klienters delaktighet i utredningsprocessen kan tillförsäkras under tider då fysiska möten bör undvikas. Studien genomfördes med en kvalitativ ansats i form av semistrukturerade intervjuer. Sex intervjuer med biståndshandläggare genomfördes via Skype samt teams, och det empiriska materialet analyserades med hjälp av tematisk analys. Resultatet i studien visade att biståndshandläggares strategier för att tillförsäkra delaktighet har begränsats i och med restriktioner. Avgörande för äldres delaktighet i utredningsprocessen beror dels på hur kommunerna har tolkat restriktionerna i sina riktlinjer, vilket handlingsutrymme biståndshandläggare har samt vilket synsätt dehar på delaktighet. Delaktighet påverkas även av hur biståndshandläggare valt att strukturera sitt möte samt av individers egna förutsättningar. Att använda alternativa mötesformer var både en förutsättning samt begräsning för äldres delaktighet. Socialarbetare behöver därför utveckla sin kompetens i vilka situationer alternativa mötesformer kan vara till fördel, samt utveckla nya metoder för att möjliggöra äldres delaktighet i utredningsprocessen. Med hjälp av sitt handlingsutrymme kan socialarbetare lära sig att anpassa sitt arbetssätt utifrån individers behov i olika kontexter.