Bakgrund: Både Terry Pratchett och Neil Gaiman har skapat välrundade personifieringar av döden i sina respektive fiktionsvärldar. Dessa personifieringar är båda sympatiska karaktärer, vilket gjorde mig nyfiken på hur man kan göra döden till en omtyckt och sympatisk karaktär.

Syfte: Jämföra och belysa hur Döden framställs som en sympatisk karaktär i de båda verken.

Metod: Komparativ analys kombinerad med transtextuell analys med fokus på antropomorfisk personifiering. För att förtydliga transtextuella relationer av olika slag ges en kort historik över personifieringar av döden genom tiderna.

Resultat: Pratchett och Gaimans personifieringar av döden skiljer sig fysiskt från varandra: Pratchetts Döden är manlig och liknar den klassiska liemannen med böljande svart kappa och skelett-kropp, Gaimans Döden är en ung tjej med goth-stil. Trots att de skiljer sig fysiskt, har de vissa likheter om man ser till deras personligheter. Både Pratchetts Döden och Gaimans Döden bryr sig om människor, och är vänliga och omhändertagande. I båda verken är Dödens uppgift endast en roll att uppfylla. Ingen av dödspersonifieringarna kan påverka vem som dör eller när, och ingen av dem visar glädje inför att utföra sitt jobb. Kanske mest avgörande för huruvida en antropomorf personifiering är sympatisk är deras fel. Båda karaktärerna begår mänskliga misstag. Att personifieringarna är operfekta förmänskligar dem, vilket i sin tur gör det lättare för den mänskliga läsaren att sympatisera med dem.