Bakgrund: I en värld vars informationsflöde ständigt expanderar är en diskussion om vad som räknas som kunskap av väsentlig betydelse. Diskussionen gällande traditionell förmedling av ett determinerat kunskapsarv kontra att positionera elever som aktiva handlingssubjekt är således aktuell när följande undersökning tar vid.

Syfte: Det handlar övergripande om att bidra till en didaktisk medvetenhet om sanningsanspråks funktion i undervisning. Föreliggande studies syfte är således att undersöka hur uttalanden om identitetskategorier konstrueras som sanning i samhällskunskapsläroböcker för gymnasielever. Graden av sanningsanspråk studeras utifrån en fem-stegs-modalitetsordning vars framställning vidare kan figurera som en implicit kontrollmekanism över individers handlingsutrymme.

Metod: Studien utgår från en kritisk diskursanalytisk ansats i syfte att kartlägga språkliga för-givet-taganden i varierande modalitetsgrad. Intentionen är att synliggöra samhälleliga maktförhållanden för vidare diskussion och potentiell förändring.

Resultat: Studien presenterar ett resultat vars summerande helhet kartlägger hur sanningsanspråk om individ och identitet framställs utifrån en varierande grad av modalitet. Implicita för-givet-taganden, explicita sanningsförhållanden, osäkerhetsmarkörer vars framställning normerar riktning, brist på transparent bevisföring samt en tolkning av personliga antaganden som inte markeras explicit synliggörs och syftar således till att addera en ytterligare pusselbit till befintligt forskningsfält. Gemensamt betonar sanningsanspråken som redovisas ett perspektiv som på något sätt tolkas reglera premisser för den individuella identiteten. Följaktligen positioneras elever som en homogen massa framför att lämna handlingsutrymme till en dialog om deras originella livshorisont, synsätt och erfarenheter.