Barn och ungdomars oro för att utsättas för brott har varit relativt outforskat område i det som benämns som fear of crime – litteraturen. Syftet med uppsatsen har varit att utifrån tre gruppdiskussioner återge hur barn beskriver sin oro för att utsättas för brott utomhus. Resultaten visar på att oron för brott beskrivs som en relativ tillfällig situationsbunden reaktion på tecken som sammantaget förknippas med brott. I linje med litteratur, beskrev barnen att de vidtog försiktighetsåtgärder när de skulle vara eller befann sig ensamma på väg hem och mötte en okänd. Resultaten visar även på att leva i ett brottsutsatt område, ha en anhörig som utsatts för brott eller dött, ha varit utsatt för brott samt inverkan av förmaningar från media, föräldrar och vänner bidrar i olika kombinationer sammantaget till att brott upplevs mer påtagligt och oron för brott blir en mer återkommande, nästan en konstant känsla. Ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv, väcker uppsatsen frågan om inte förmaningar via media, föräldrar och vänner inte bidrar till att brott görs till ett kontinuerligt samtalsämne som har effekter på barn och ungdomars rörlighet i staden. Det sätter premisser för framför allt flickors nyttjande av stadsrummet. Ungdomarna själva, föreslog att fler nyttjar stadsrummet under alla tider på dygnet för att inte tomrummet skall lämna plats för oron för att utsättas för brott. Uppsatsen skall ses som inspiration till att barn och ungdomar görs delaktiga i forskningsprocesser och stadsplanering.