Bakgrund: Att vara en bra problemlösare är inte bara en central del under matematikundervisningen i skolan, det är också viktigt i övriga livet, bland annat arbetslivet. Resultaten i matematik hos eleverna i Sverige har länge varit sämre än i många andra länder. Detta har gjort att matematikundervisningen har debatterats mycket under en lång tid. Frågorna som ställs är hur lärarna ska arbeta för att höja elevernas resultat. Eleverna i lågstadiet får sällan utrymme till att uttrycka matematik på olika sätt i klassrummet på grund av att undervisningen består mycket av enskilt arbete i matematikboken. Detta resulterar i att deras kommunikationsförmåga inte får möjlighet att utvecklas på samma sätt som exempelvis procedurförmågan. För att bli bra problemlösare behöver eleverna ha en god utvecklad kommunikationsförmåga. En bra problemlösare är kreativ och kan lösa problem på olika sätt. En god kommunikationsförmåga innebär att eleven kan uttrycka sig matematiskt med ord, bild, konkret material och matematiska symboler och har då grunden till att bli en bra problemlösare. På grund av detta vill vi undersöka hur de uppgifter, inom området problemlösning, som finns i matematikläromedlen är utformade.

Syfte: Syftet med studien är att undersöka problemlösningsuppgifternas konstruktion och uppgifternas potential att utveckla elevernas kommunikationsförmåga i olika matematikläromedel för årskurs 2 på lågstadiet.

Metod: Metoden som har använts i studien är i form av två tabeller som har konstruerats utifrån studiens teoretiska grund samt studiens forskningsfrågor. Därefter har uppgifter som enligt läromedlen ska öva problemlösning analyserats.

Resultat: Resultatet visar att många av de uppgifter som läromedlen uttrycker som problemlösningsuppgifter inte är det. Bland dessa problemlösningsuppgifter klassades, efter analys, över hälften istället som rutinuppgifter och övar därmed inte problemlösning. Eleverna gavs möjlighet att öva kommunikationsförmågan på nästintill alla uppgifter som klassades som rika problem.