Bakgrund: Barn i Sverige lever idag i ett högteknologiskt samhälle där de anses vara kompetenta individer, vilket kräver mer av barnen eftersom de hela tiden är omringande av text, bilder och symboler. För att fungera i dagens samhälle är det en förutsättning att kunna läsa och skriva, men även att tolka dessa uttryck och tecken. Dessa kunskaper kan barn utveckla genom att få ta del av högläsning och en väl planerad undervisning. Förskolan är en plats där högläsning alltid har förekommit och idag har högläsningen skrivits fram explicit i läroplanen. Studien tar sin utgångspunkt i ett sociokulturellt perspektiv där individen lär och utvecklas i sociala och kulturella sammanhang.

Syfte: Syfte med studien var att undersöka hur förskollärare uppfattar och beskriver innebörden av sina högläsningspraktiker i förskolans vardag.

Metod: Studien bygger på en kvalitativ undersökning med telefonintervjuer som är semistrukturerade. Genom intervjuerna undersöks förskollärares tankar kring högläsning i förskolan.

Resultat: Resultatet visar på att flertalet förskollärare nämner vikten av högläsning kopplat till barns språkutveckling, men det som blir synligt är att högläsningen sällan används som ett planerat undervisningstillfälle med ett tydligt mål och syfte för att utveckla barnens språk. Det framkommer att uppdraget utöver den språkutvecklande aspekten även innefattar en kompensatorisk/kompletterande aspekt samt en individuell pedagogisk aspekt. Högläsningen genomförs vid läsvilan, genom samtal kring innehåll, ord och bilder i boken och i vissa fall när förskollärarna arbetar med ett tema- eller projektarbete.