Bakgrund: I Europa är psykisk sjukdom den vanligaste formen av diagnos och leder till 30–40 % av sjukskrivningarna av personer i arbetsför ålder. Den sjuke kan söka sig till vården och ibland få träffa en psykiatrisjuksköterska. Sjuksköterskan använder sig ofta av det stödjande samtalet som kan anses vara en otydligt definierad arbetsmetod.

Syfte: Syftet med studien är att beskriva psykiatrisjuksköterskors uppfattning av innebörden med stödjande samtal inom psykiatrisk öppenvård.

Metod: En kvalitativ studie genomfördes där ett underlag samlades in genom semistrukturerade intervjuer. Sju psykiatrisjuksköterskor verksamma inom den psykiatriska öppenvården deltog i studien. Underlaget analyserades genom kvalitativ innehållsanalys.

Resultat: Det stödjande samtalet beskrevs av psykiatrisjuksköterskorna vara en blandning av olika samtalsmetoder och vara ett verktyg med brett användningsområde. Samtidigt beskrevs en otydlighet gällande innebörden och definitionen av det stödjande samtalet. Deras beskrivningar indikerade att samtalet är ett personcentrerat arbetssätt och de beskrev uppfattningar om psykiatrisjuksköterskans roll i det stödjande samtalet.

Slutsats: Vi har förhoppningar att denna studie kan bidra till att belysa det stödjande samtalet förtjänster och lyfta dess status i relation till dess innebörd och användbarhet. Vi finner det viktigt att forskning kring det stödjande samtalet bedrivs för att definiera samtalsformen bättre och lyfta fram dess användbarhet.

Background: In Europe psychiatric illness is the most common diagnosis and is responsible for 30-40 per cent of the sick leaves for persons within working age. In outpatient care, the patient can sometimes get an appointment with a psychiatric nurse. The psychiatric nurse often employs the supportive talk which can be considered an unclearly defined working method.

Aim: The aim for this study is to describe psychiatric nurses' perception of the meaning of the supportive talk within the psychiatric outpatient care.

Method: A qualitative study was carried out where evidence was collected through semi-structured interviews. Seven psychiatric nurses employed within psychiatric outpatient care participated in the study. The material was analyzed by using qualitative content analysis.

Result: The psychiatric nurses describe supportive talk to be a mixture of various conversation methods and being a tool with multiple areas of use. At the same time, they described an ambiguity regarding the meaning and the definition of the supportive talk. Their descriptions indicated that the supportive talk is a person-centered working method and they described the role of the psychiatric nurse within the context of supportive talk.

Conclusion: The authors believe this study can contribute to illustrate the supportive talks advantages and to enlighten its status in relation to its meaning and utility. The authors find it important that research is carried out to define the form and content of supportive talk and to shed light on its usability.