Robotar och artificiell intelligens (AI) är redan en del av verkligheten och kan komma att göra intåg i skolan inom en snar framtid. I en studie av Hrastinski et al (2019) belyses lärares och forskares kritiska reflektioner om vad användningen av robotar och AI kan innebära för en utbildningskontext. Studien konstaterar ett ökat behov av kompetensutveckling, men påvisar också en viss oro över en förändrad lärarroll, mänskliga relationer, individualisering, pedagogisk ledning och etik. Både lärare och forskare visade upp en begränsad förståelse för skillnaderna mellan de två teknologierna. Dessutom framkom det i studien att det finns en skillnad mellan deltagarnas tankar om införandet av robotar och AI; lärarnas resonemang handlade om möjligheter att förbättra den nuvarande undervisningspraktiken medan forskarna såg en potential till att transformera undervisningen.

I Sverige har läroplanen nyligen reviderats med följden att alla elever, från förskolan till gymnasiet, ska lära sig datalogiskt tänkande och programmering. Förändringen innebär ökade fortbildningskrav på lärarna, vilket har medfört att många svenska universitet erbjuder programmeringskurser för verksamma lärare. För att studera hur de ökade programmeringskunskaperna påverkar lärarnas syn på användningen av robotar och AI i undervisningen ombads sjutton universitetslärare, med ansvar för programmeringskurserna, att i en enkät reflektera över hur dessa teknologier kan forma framtidens undervisningspraktik. För att kunna jämföra med Hrastinskis tidigare studie, fick universitetslärarna föreställa sig en undervisningssituation där (a) sociala robotar och (b) robotar med artificiell intelligens var en realitet. De reflekterade över vilka utmaningar och möjligheter användningen av robotar och AI skulle kunna medföra i ett framtida klassrum. Hur skiljer sig universitetslärarnas reflektioner från resultatet i den tidigare studien?

Analysen visade att universitetslärarna resonerade kring potentiella vinster med att individualisera undervisning och befria lärare från rutinuppgifter. Deras framtidssyn låg också närmare lärarnas än forskarnas i Hrastinskis studie, då de inte heller förutspådde någon betydande transformation av den nuvarande undervisningspraktiken. Resultatet indikerade att universitetslärarna generellt sett hade mer kunskap om robotar och AI än deltagarna i den tidigare studien. Trots det var de skeptiska till de kognitiva fördelarna med att använda en fysisk robot istället för en traditionell dator. Utifrån framtidsscenariot med programmeringskunniga lärare i klassrummen, föreslog universitetslärarna inte någon ytterligare kompetensutveckling, vilket står i kontrast till reflektionerna i Hrastinskis studie. Om universitetslärare tror att programmeringskunskaper kan överbrygga kompetensgapet, och de inte förväntar sig någon radikal förändring av undervisningspraktiken, då kanske tröskeln för att integrera robotar och AI i undervisning är lägre än vad den tidigare studien förutsåg.