Bakgrund: Svårläkta sår är ett vanligt folkhälsoproblem som ökar med stigande ålder med anledning av försämrad sårläkningsförmåga, ofta i kombination med samsjuklighet. Sårvård är en resursintensiv och kostsam process för samhället och innebär ett stort lidande för patienten. Stor andel av såren tas omhand av distriktssköterskor. Kunskapsluckor, avsaknad av heltäckande nationella riktlinjer för behandling och oklar ansvarsfördelning gör sårvården till en komplex och utmanande omvårdnadsuppgift med ensamt ansvar för distriktssköterskan som medför överväldigande känslor och frustration. För att kunna bedriva optimal sårvård och ha ett holistiskt arbetssätt krävs samverkan mellan olika faktorer, bland annat samarbete och en fördjupad kunskap och kompetens inom området. Syfte: att beskriva distriktssköterskans eller sjuksköterskans upplevelse av vård och behandling av personer med svårläkta sår. Metod: en systematisk litteraturöversikt där resultaten från åtta vetenskapliga studier efter systematisk sökning, kvalitetsbedömning och kritisk granskning har vägts samman till ett nytt resultat. Resultat: i sin strävan att se hela patienten krävdes att distriktssköterskan kunde känna kontroll över situationen. Möjligheten till detta berodde på flera faktorer såsom kompetens, kontinuitet, samarbete och kommunikation. För att upprätthålla ett holistiskt arbets- och synsätt behövde distriktssköterskan ha självkännedom och visa patienten förståelse och bekräftelse. Organisatoriska hinder, fysiska hinder och i vissa fall självabehandlingen kunde leda till att distriktssköterskan inte kände kontroll över situationen vilket i sin tur kunde leda till frustration, känslor av maktlöshet och känslan av att ensam bära ansvaret. Slutsats: sårvården behöver kvalitetssäkras genom ökad kunskap och samverkan. Vidare skulle evidensbaserade nationella riktlinjer vara värdefullt.

Background: Difficult to slow healing wounds are a common public health problem that increases with age due to impaired wound healing ability, often in combination with comorbidity. Wound care is a resource-intensive, costly process for society and implies great suffering for the patient. A large proportion of wounds are handled by district nurses. Knowledge gaps, lack of national treating guidelines and an unclear division of responsibility make wound care a complex and challenging task with sole responsibility for the district nurses that leads to overwhelming feelings of isolation and frustration. In order to deliver optimal wound care and take a holistic approach, collaboration and an in-depth knowledge and expertise in the area are required. Aim: The aim of this literature review is to describe district nurses´ experience of caring for and treating individuals with hard-to-heal wounds. Method: A systematic review of the literature, in which the results of eight scientific studies were synthesized to a new understanding after systematic search, quality assessment and critical review. Results: In the district nurses´ strive to see the whole patient, it was necessaryto feel in control of the situation, which was dependent on several factors such as competence, continuity, cooperation and communication. In order to maintain a holistic approach, district nurses required self-knowledge and the ability to understand and confirm the patient. Organizational barriers, physical barriers and in some cases the treatment itself could lead to district nurses not feeling in control of the situation, sometimes resulting in frustration, feelings of powerlessness, and a sense of being alone with the responsibility. Conclusion: Wound care needs quality assurance through increased knowledge and collaboration. Furthermore, evidence-based national guidelines would be valuable.