Bakgrund: Sverige har blivit ett mångkulturellt land och förskollärare behöver vidareutveckla sina kunskaper om olika sätt att stimulera barn med annat modersmål och deras utveckling av det svenska språket, för att göra de delaktiga i förskolan. De flesta som arbetar i förskola kommer i kontakt med barn med ett annat modersmål, då en fjärdedel av alla barn i förskolan har ett annat modersmål. Av denna anledning är det intressant att undersöka hur förskollärare beskriver sin betydelse och arbetssätt för utveckling av barnens svenska som andraspråk i sin praktik som en del av förskolans förväntade uppdrag.

Syfte: Syftet med denna studie är att belysa hur förskollärare beskriver och talar om deras betydelse för barns språkutveckling, mer precist för barn med svenska som andraspråk och hur de organiserar olika aktiviteter för utvecklingen av deras ordförråd i relation till ett sociokulturellt perspektiv.

Metod: Kvalitativa intervjuer med tio verksamma förskollärare från tre olika förskolor.

Resultat: Studiens resultat visar att pedagogerna varken organiserar eller planerar för ordförrådsutveckling utan att de berättar att de arbetar utifrån ett erfarenhetsbaserat ”grundtänk” framförallt i spontana situationer. De talar om att de sätter ord på alla handlingar, ”matar” barnen med ord och konkretiserar föremål för att ge orden en mening. Resultatet visar inte att barnen uppmuntras till att själva använda orden eller producera språk, inte heller korrigeras barnens svenska språkanvändning utifrån pedagogernas utsagor. Det finns en allmän förhoppning om att barnen når en förståelse genom att pedagogerna huvudsakligen talar till dem – med andra ord är den beskrivna kommunikationen i de aktuella barngrupperna envägsriktad. Pedagogerna betonar ordförrådsutvecklingen, lyssnandet och tiden som avgörande faktorer för språkutvecklingen samtidigt som det största dilemmat utgörs av den språkliga osäkerheten samt avsaknaden av bekräftelsen från barnen att de förstått innehållet.