Bakgrund: Under högläsning finns förhoppningar om att barn ska få uppleva och känna det som karaktärerna gör. De ska förhoppningsvis skapa sig inre bilder och fantisera vidare kring det texten berättar. Högläsningen kan alltså bidra till att barnen får använda strategier och lära sig nya saker genom att utmana sina tolkningar och tankar. Genom samtal kan barn få möjlighet att utmana sina känslor och upplevelser genom att använda metakognitiva strategier. De kan då få syn på sin egna tankeprocess och bli mer effektiva i sitt arbete.

Syfte: Syftet med studien är att bidra med forskning kring hur barn upplever högläsning och textsamtal.

Metod: För att uppnå syftet med studien har vi valt att genomföra textsamtal med barn. Utifrån två högläsningssituationer genomfördes samtal med fyra till fem barn i åldrarna 7–8 år. Under textsamtalen observerades även barnen. Efter insamlandet av empirin analyserades materialet för att kunna tolka barnens upplevelser.

Resultat: Resultatet visar att majoriteten av barnen gärna kopplar texten till sig själva och sina egna liv. De kunde med hjälp av välformulerade frågor till stor del använda sin metakognitiva förmåga för att förklara sina tankeprocesser, men det visade sig att den metakognitiva förmågan inte är fullt utvecklad hos barnen. Barnen kunde till viss del förstå texten mellan raderna, det visade sig dock vara enklare att förstå textens direkta betydelse. Det allra svåraste var att förstå det bakomliggande budskapet med texten, och det visade sig att ingen av barnen kunde urskilja detta. Att redogöra för sina känslor var överlag svårt för de allra flesta av barnen. Vi kategoriserade tre varianter av att förklara känslor. Antingen kunde barnen inte alls berätta någon känsla eller så kunde de delvis redogöra för några känslor. Den tredje varianten var att tilldela karaktärerna känslor istället för att förklara sina egna.