Skolsituationen i Sverige beskrivs i vissa sammanhang som katastrofal, och kritiken låter inte vänta på sig i skoldebatten. Ojämlikheten ökar och de elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning till exempel ADHD blir mer utsatta, trots skollagens direktiv om ett jämlikt lärande och en utveckling som främjar alla barn. Att sträva efter att möta elevens behov, stötta dem i sin egen lärandeprocess, och samtidigt vara styrda av en apparat där ord som effektivitet, administration och nedskärningar är centrala, skapar svårigheter. Finns tiden för lärares fortbildning, samarbete och djupare engagemang när det kommer till barnen som är i behov av extra stöd? Denna studie behandlar hur lärare i årskurs 4–6 förstår ADHD och avser belysa kunskapsbehovet gällande diagnosen. Besitter lärare idag den kunskap som behövs för att kunna genomföra inkludering och delaktighet för varje enskild elev i skolan? Hur tänker lärarna om framtiden när det kommer till ökat antal diagnoser och en skola för alla? Fyra intervjuer har utförts, tre med lärare och en med specialpedagog. Dessa intervjuer har därefter analyserats med hjälp av tematisering. I resultatdelen framkommer tydligt att det finns ett stort behov av ökad kunskap angående ADHD i skolmiljön, både för lärare och all övrig skolpersonal. Lärarna beskriver att deras kunnande om diagnosen till största delen har hittats på egen hand, det vill säga de har inte fått den i något större omfång via utbildning varken på universitetet eller i sitt yrkesliv. Samtliga uttrycker en oro för åt vilket håll utvecklingen är riktad.