BAKGRUND Människors attityder till brytning påverkar ofta avsändaren negativt. Det kan handla om trovärdighet eller möjligheten att få ett jobb. Elever jag möter i min undervisning talar ofta om att de i sinom tid, när de ska söka jobb ska prata “mycket bättre”, utan brytning eller slang. Men om de har några strategier för hur detta ska gå till är oklart och då även lärare tycker att det är svårt med uttalsundervisning får eleverna många gånger få möjligheter att träna sitt uttal i klassrummet. Kotsinas (1994; 2005) studerar ungdomars språk kopplat till deras identitet och hur ungdomar visar grupptillhörighet genom språket. Mitt intresse ligger mer kring elevernas egna attityder till själva brytningen och om explicit uttalsundervisning kan få attityderna att förändras.

SYFTE Syftet med denna uppsats är att ta reda på om attityder till uttal hos gymnasieelever inom svenska som andraspråk förändras, efter en viss tids explicit uttalsundervisning. Syftet är också att ge kunskap om hur elevgruppen anser att deras uttal på något sätt begränsar deras sociala tillvaro och om de har några egna strategier för att förbättra sitt uttal.

METOD Metoden för denna fenomenologiska studie bestod av två enkäter, en som besvarades före undervisning och en efter, samt djupintervjuer med fyra elever. Undervisningen bestod i en serie av 30 min pass varje vecka under 7 veckor med uttalsövningar tagna från Olle Kjellin (2002) Uttalet, språket och hjärnan samt Ylva Slagbrands och Bosse Thoréns Övningar i svenska basprosodi (1997).

RESULTAT Uttalsundervisningen i denna studie har bara haft en marginell påverkan på elevernas attityder till uttal generellt och sitt eget uttal specifikt. Flera elever har vid flertalet tillfällen skämts för sitt uttal, men har inte mött någon diskriminering på grund av detta. Det har framkommit att eleverna blivit mer medvetna om strategier som behövs och motivation för att själva förbättra sitt uttal.