Bakgrund: Stressrelaterad ohälsa inklusive utmattningssyndrom (UMS) ökar kraftigt. UMS innebär ett mänskligt lidande för de drabbade och en belastning för vårt samhälle. Det finns ännu ingen evidens för hur personer med UMS ska behandlas.

Syfte: Att undersöka hur vårdpersonal kan stödja personer med UMS.

Metod: Semistrukturerade intervjuer genomfördes. Urvalet bestod av sju vårdgivare som alla arbetade med personer med UMS. Data analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys och med en induktiv ansats.

Resultat: Det informanterna beskrev som stödjande för personer med UMS var att ge en vård utifrån personens behov, att arbeta för att stärka patientens egna förmågor, att ge möjlighet till en medveten närvaro, att skapa balans mellan aktivitet och vila samt att ge patienten och dennes närstående en ökad kunskap.

Slutsats: Vårdpersonal kan stödja personer med UMS genom att ge en vård utifrån personens förutsättningar och sjukdomsfas. De stödjande insatserna ska vara personcentrerade och ha som syfte att ge kunskap och verktyg om hur personen kan hantera sin sjukdom. Samarbete mellan professioner är viktigt. Att inkludera psykiatrisjuksköterskan och/eller distriktssköterskan i vården för dessa personer skulle vara gynnsamt eftersom omvårdnad är en faktor som saknas i många fall.

Background: Stress-related ill-health including exhaustion syndrome is increasing sharply. Exhaustion syndrome means a human suffering for the affected and a burden for our society. There is no scientific evidence yet for how people with exhaustion syndrome should be treated.

Aim: To investigate how healthcare professionals can support people with exhaustion syndrome.

Method: Semi-structured interviews were conducted. The selection consisted of seven healthcare providers who all worked with people with exhaustion syndrome. The data was analyzed with a qualitative content analysis with an inductive approach.

Result: What the informants described as support for people with exhaustion syndrome was to provide a care based on the person's needs, to work to strengthen the patient's own abilities, to provide the opportunity for a conscious presence, to create a balance between activity and rest and to give the patient knowledge.

Conclusion: Healthcare professionals can support people with exhaustion syndrome by providing a care based on the person's conditions and disease phase. The supportive efforts must be person-centered and have the purpose of providing knowledge and tools on how the person can handle their illness. Cooperation between professions is important. To include the psychiatric nurse and / or the district nurse in the care of these persons would be beneficial as in many cases nursing is a missing factor.