Föreliggande studie syftar att besvara vad det är som kan få en livsstilskriminell att sluta med kriminalitet och bli drogfri. Vidare vilken betydelse närstående och socialt umgänge kan spela för att detta ska ske samt vilken påverkan relationer i behandling kan ha på behandlingsresultatet.

Empirin har samlats in med kvalitativ ansats: fyra semistrukturerade intervjuer med före detta livsstilskriminella män inom åldersspannet 25-47 år har gjorts. Perspektivet är relationellt och tolkningen av empirin görs utifrån teorin symbolisk interaktionism.

Resultaten visar att socialt umgänge spelar roll både för initiering och avvänjningsförfarande av droger. Behovet av att tillhöra en gemenskap blir en drivkraft som leder till droganvändande varför identiteter behöver omskapas vid en livsstilsförändring. Vidare kan spirituella upplevelser, domar och föräldraskap vara sådant som leder till insikter samt sysselsättning. Stöd från professionella kan "så ett frö" och påverka den egna självbilden positivt. Att en klient får vara med och utforma sin tillvaro genererar samarbetsvillighet. Gruppterapi hjälper vissa enormt medan det avskräcker andra. Individuella samtal kan anses värdefulla för att få verktyg och mer självkännedom. Även att föreläsa om sin historia kan leda till sistnämnda.

Framkommit har också att en sådan här livsstilsförändring är en stegvis process. Trots att allt som nämnts har betydelse är det först när en person tar steget in i ett aktivt aktörskap, som en hållbar förändring sker. Vad vidare forskning beträffar skulle det vara relevant att undersöka samma frågeställningar ur ett kvinnligt perspektiv samt effekter av bemötande hos professionella och hur närstående upplever sin roll.