Examensarbetet utgår från professionella stödgruppsledare tankar och erfarenheter av begreppen delaktighet och aktörskap i gruppverksamheter som är riktade mot barn och ungdomar vars föräldrar lider av missbruk och/eller psykisk ohälsa. Arbetet utgår även ifrån hur de professionella kan möjliggöra och utveckla ett eget aktörskap och delaktighet för barnen.

Semistrukturerade intervjuer har genomförts med fyra stödgruppsledare med erfarenhet av stödgruppsverkasamhet i två västsvenska kommuner.

Resultatet har analyserats genom tematisering med Antonovskys KASAM-teori som utgångspunkt.

Studiens resultat visar att de professionella socialarbetarna uppfattar att delaktighet och aktörskap var av vikt för de unga som deltog i verksamheterna, för att det kan bidra till att barnen bättre förstår sin/sina föräldrars problematik och hantera de svårigheter som barnen kan möta i sin livssituation. Resultatet visar också att de professionella använder sig av sig själva, barnens egna livserfarenheter och gruppverksamheten som verktyg för att möjliggöra ett eget aktörskap och känslan av delaktighet för gruppdeltagarna.

Slutsatsen är att barn till föräldrar med psykisk ohälsa och/eller missbruk anses ges för lite utrymme till att vara delaktig och påverka beslut som tas gällande deras egna person. Barn som ges möjlighet till att vara delaktiga kan även utveckla ett större aktörskap vilket i sin tur kan generera en bättre hälsa och uppväxtvillkor för de unga. Socialpedagogiken och ett salutogent förhållningssätt kan genom delaktighetsfrämjande metoder bidra med att se barn som egna aktörer med kompetens och kunskap och kan på så vis göra utmaningar som barn ställs inför begripliga, hanterbara och meningsfulla.