En utredning om flyktingmottagandet i Sverige släpptes den 28 mars 2018. Den belyser att ett fåtal kommuner har stått för den största andelen av mottagandet och konstaterar att detta medfört långa väntetider, försenad etablering och höga kostnader, för samhället och för individen. Det här är en fallstudie av en sådan kommun med syfte att undersöka hur integrationsarbetet bedrivs, vilka utmaningar kommunen står inför, vad som påverkar och hur det kan förstås utifrån social mobilisering och delaktighet.

Fyra personer som är eller har varit anställda vid socialförvaltningens integrationsenhet under minst 18 månader, de senaste tre åren har intervjuats med ett halvstrukturerat upplägg.

Utifrån forskning om integration och vår definition av begreppen social mobilisering och delaktighet är studiens utgångpunkt att integration sker i processen att mobiliseras till att bli delaktig i det nya samhället. Resultatet visar att kommunen har ett relevant utbud av insatser i förhållande till de lagstadgade målsättningarna men att det är omöjligt att nå ut till alla nyanlända och därför också omöjligt att veta vad behovet är. Sedan 2013 har omkring 1600 nyanlända personer bosatt sig i kommunen vilket utgör cirka 10 % av dess totala befolkning.

Slutsatsen är att behovet av mobiliserande insatser är individuellt och att det krävs kunskap om individen för att kunna arbeta integrationsfrämjande. För detta behövs både kompetens och förutsättningar och det kräver en förändring av lagstiftning och samverkan mellan myndigheter. Resultatet belyser utmaningen i detta vilket kan fungera som en viktig signal till de lagstiftare som bestämmer ramarna för det arbete som kan bedrivas.