Denna uppsats handlar om hur ensamkommande flyktingbarn upplevt relationen till god man. I den allmänna debatten framkommer att god mans utförande av uppdraget skiftar kvalitetsmässigt. Syftet med studien är att beskriva hur ensamkommande upplevt relationen till god man. Deltagarna i studien är sex ungdomar över 18 år med uppehållstillstånd som kommit till Sverige som ensamkommande barn. Fokusgrupppintervjuer har använts som datainsamlingsmetod, och materialet har analyserats genom kodning och tematisering. Teoretiska utgångspunkter är Antonovskys teori KASAM och Freires syn på kunskap och dialog. Studiens resultat visar att deltagare som verkar haft en nära relation med god man också verkar upplevt att god man varit ett stöd och skapat känsla av sammanhang, i större utsträckning än deltagare som inte verkar ha haft en nära relation. En tolkning är att god mans förhållningssätt kan ha påverkat vilken typ av relation som utvecklats. Samtliga deltagare önskade att de fått vara mer delaktiga i god mans uppdrag och beslut. Slutsatsen är att vilken typ av relation deltagarna upplever att de haft med god man verkar central för på vilket sätt de upplevt att god man gett stöd och förståelse för sitt sammanhang. Socialpedagogiken skulle kunna spela en betydande roll inom området god man för ensamkommande genom att tillföra kunskap om relationsskapande, integration, och stöd till självständighet.