Syfte Syftet med denna uppsats är att kritiskt granska och analysera två texter från två styrande maktinstanser, rörande digitalisering inom skola och fritidshem. Metod Studien är en kritisk textanalys med en diskursanalytisk ansats med socialkonstruktivism som teoretisk utgångspunkt. Vi har i denna kvalitativa studie använt oss av Faircloughs tredimensionella modell som grund för vår analys och med hjälp av modellen som analysverktyg studerat hur maktinstanserna talar om digitaliseringen av skolväsendet. Bakgrund Digitaliseringen av det svenska skolväsendet startade under 1970-talet och under 70- och 80- talet låg satsningen på att rusta upp skolorna. Detta ledde till att tekniken användes sparsamt och restriktivt, och datorerna och det pedagogiska kring dem isolerades. Under 90-talet utvecklades användningen av den digitala tekniken och digitaliseringen blev även inkluderad i läroplanen Lpo94. 2017 reviderades läroplanen Lgr11 och digitaliseringen blev erkänd och inkluderad i skolverksamheternas övergripande syftestext, i kursplaner och i fritidshemmets kapitel. Resultat Resultatet av vår analys tyder på att de båda publikationerna har ett liknande budskap när det gäller digitaliseringen av det svenska skolväsendet. I båda texterna framställs digitaliseringen som något som är avgörande för Sveriges framtid, såväl när det gäller nationens identitet, rykte, framtida arbetskraft som skolans mål och likvärdiga undervisning. Digitaliseringen kopplas i texterna till diskurser rörande demokrati, arbetsmarknad, elever, nyliberalism och förändringen av samhället där den digitala kompetensen medföljer skolväsendets digitalisering ses som en egenskap som framtiden kommer att kräva av dagens elever.