Det finns tecken på att uppsökande socialt fältarbete på senare tid har gått ifrån att vara process- och relationsinriktad till att bli allt mer programinriktad, baserad på färdiga modeller och specifika insatser. Detta för att få mer mätbara resultat som kan motivera fältarbetets ofta hotade existens. Denna förskjutning kan innebära att relationen och dess betydelse undermineras.

Syftet med denna studie är att undersöka hur fältarbetare tar kontakt och skapar relationer med ungdomar, vilka förutsättningar som påverkar relationsskapandet och vilken betydelse relationen mellan fältarbetare och ungdomar har.

Studien är kvalitativ med en hermeneutisk ansats. Empirin bygger på två fokusgruppsintervjuer med sammanlagt åtta informanter, som alla är verksamma fältarbetare. Socialpedagogik, erkännande, relationskapital och bärande relationer är de begrepp som lägger grunden för studiens teoretiska ram.

Studien visar att fältarbetets speciella förutsättningar, t ex att arbetet ofta utförs i miljöer som fältarbetarna själva inte kontrollerar, kräver specifika strategier i kontakttagandet och relationsskapandet. Fältarbetarna använder sig ofta av indirekt kontakttagande och ödmjukhet, nyfikenhet och öppenhet är ledord i arbetet. En tillitsfull relation till ungdomarna ses som en förutsättning för förändringsarbete och ger fältarbetarna legitimitet att ifrågasätta och utmana ungdomarna och ger dem tillträde till ungdomarnas arenor. Fältarbetarnas strategier för kontakttagande, deras salutogena förhållningssätt och deras processinriktade arbetssätt möjliggör en form av bärande relation som kan vara stärkande för ungdomen och ha betydelse för ungdomens utveckling.