Socialpedagogik inom Svenska Kyrkans diakonala verksamheter är ett nästintill outforskat fält. Denna studies utgångspunkt är att undersöka hur socialpedagogiskt arbete beskrivs och utförs i Svenska Kyrkans diakonala arbete i form av en soppköksverksamhet där deltagarna till största delen utgörs av asylsökande och papperslösa men också svenskar med eller utan olika social problematik. Det empiriska materialet består i denna studie av deltagande observationer och halvstrukturerade intervjuer. Metoden är kvalitativ med en abduktiv ansats. Den teoretiska ramen i studien bygger på socialpedagogisk teori med fokus på begreppen inkludering, delaktighet och empowerment samt på maktteori med fokus på pastoralmakt. Materialet har analyserats med hjälp av tematisk analysmetod där de övergripande temana blev delaktighet, maktförhållanden i soppköksverksamhete samt handlingsutrymme. Resultatet visar att socialpedagogik bedrivs och utförs i Svenska Kyrkans diakonala arbete i stor utsträckning men att det inte alltid sätts ord på handlingarna.