Distansen mellan människan och naturen har ökat under de senaste åren. Studier visar att barns vistelse i skogen på fritiden har minskat med 50 procent. Samtidigt som antalet barn i förskolan ökar. Mot bakgrund av detta bör det då ligga i pedagogers intresse att använda skogen och andra naturområden i det pedagogiska arbetet för att kopplingen mellan natur och människa ska bli större. Tidigare erfarenhet visar att pedagoger använder utomhusmiljön som en plats för fri lek istället för att se andra möjligheter i det pedagogiska arbetet i utomhusmiljön.

Studiens syfte är att få kunskap om vilka möjligheter utomhusmiljön kan ha i relation till det pedagogiska arbetet samt få kunskap om hur pedagogers agerande och förhållningssätt kan bidra till barns lärande. Detta för att förhoppningsvis kunna ge inspiration till verksamma pedagoger till att använda utomhusmiljön i ett pedagogiskt syfte.

Studien är kvalitativ och etnografiskt inspirerad med en kombination mellan selektivt återkommande form samt komprimerad form. Selektivt återkommande form innebär att man vid ett flertal tillfällen studerar ett förbestämt definierat fenomen. Komprimerad form innebär att man använt flera olika metoder för att på så sätt få mättnad på materialet. De metoder som används i denna studie är ickedeltagande observationer samt informella samtal. Detta för att försöka förstå hur pedagoger genom sitt agerande och förhållningssätt främjar barns lärande i utomhusmiljön.

Studiens resultat visar att pedagogers förhållningssätt och agerande har stor betydelse för barns lärande i utomhusmiljön. Pedagogernas sätt att ta tillvara på utomhusmiljöns platsrelaterade meningserbjudanden bidrog till barns lärande.