Bakgrund: Sverige har under de senaste 100 åren gått från att vara ett företrädesvis kristet samhälle till att vara ett mångkulturellt och mångreligiöst land. Samtidigt har också utbildningsväsendet förändrats, vilket avspeglas i förändrade uppdrag när det gäller livsåskådningar och individuell utveckling i skolan. Från folkskolans grundade tills idag har utbildningen radikalt förändrats med tonvikt kring religion och livsåskådningar.

Syfte: Syftet med föreliggande studien är att undersöka, ur ett lärarperspektiv, hur olika religioner beskrivs och diskuteras om i ett mångkulturellt klassrum. Samtidigt vill vi undersöka hur lärare förhåller sig till elevers tal i om religion i klassrummet och hur lärarna ser på sin egen undervisning.

Metod: Genom intervjuer och observationer har fyra religionskunskapslärare intervjuats, observerats och samtalats med huruvida de beskriver sin religionskunskapsundervisning samt hur de förhåller sig till elevers tal om religion i klassrummet. Den insamlade empirin från vår undersökning har analyserats och tolkats utifrån ett socialkonstruktionistiskt perspektiv.

Resultat: Resultatet visar att lärarnas avsikter med religionskunskapsundervisningen inte alltid överensstämde med verkligheten. Vi analyserade fram tre olika mönster som belyste lärarens betydelse i undervisningen och hur lärarens tyckande påverkade undervisningssituationen. I både intervjuerna, observationerna och samtalen framgick det att lärarna har en positiv syn på religionskunskapsämnet. Det utmärktes således genom att lärarna tryckte på vikten av att lyssna på sina elever samtidigt som eleverna lyssnar på läraren, vilket skapade ett genuint klassrumsklimat. Däremot framkom det under observationerna att lärarna underförstått jämförde religioner med en tänkt norm och att lärarna företräder en norm om att vissa praktiker samt föreställningar inom varje religion var mer accepterade än andra.