Forskning om flerspråkiga undervisningspraktiker visar att stöd för elevers flerspråkighet leder till utveckling av flera språk (Thomas & Collier, 1997) samt gynnar även den kognitiva utvecklingen och identitetsutvecklingen (Cummins, 2007, Garcia 2009). Transspråkande pedagogik som bygger på inkluderande språkliga praktiker lyfts ofta fram som ett optimalt pedagogiskt perspektiv för flerspråkiga elevers lärande (Garcia, 2009; Svensson, 2018; Garcia & Li, 2018;).

För att få en djupare förståelse för olika förutsättningar för transspråkande pedagogik behöver den diskuteras i relation till empiriska studier som fokuserar på de varierande undervisningsmiljöer och kontexterflerspråkiga elever befinner sig i (Hedman, 2018). Med utgångspunkt i transspråkande pedagogik som teoretiskt ramverk redovisar vi i denna artikel resultatet från en studie om svensklärares syn på möjligheter och begräsningar i att använda sig av elevernas flerspråkiga resurser i undervisningen om och med skönlitteratur. Empirin består av intervjuer med nio ämneslärare i SVE som är verksamma på gymnasiet och inom den kommunala vuxenutbildningen.

Studien visar att de SVE-lärare som också har SVA-kompetens i sin ämneskombination både har en positiv inställning till transspråkande pedagogik och verktyg för att tillvarata elevernas flerspråkiga resurser i undervisningen. Studien visar också att bland de SVE-lärare som saknar SVA-kompetens finns ett intresse och en öppenhet, men också en viss reservation inför att arbeta transspråkande. Dessa lärare vittnar också om en osäkerhet kring hur ett sådant arbetssätt skulle kunna tillämpas i samband med litteraturundervisning.