Bakgrund: Denna studie bygger på hur förskollärare främjar barns kamratskapande och förhindrar exkludering. För att analysera förskollärarnas berättelser har jag haft den fenomenologiska teorin som inspiration då den fokuserar på människors erfarna livsvärldar.

Syfte: Syftet med den här studien är att bidra till vidare kunskap om barns kamratrelationer i förskolan där fokus ligger på förskollärares perspektiv och förhållningssätt.

Metod: Denna studie bygger på en kvalitativ undersökning, där jag använt oss av intervjuer för att få svar på studiens frågeställningar. Jag har använt mig av sju intervjuer som utfördes genom digitala videosamtal, ett personligt möte och av två stycken har jag fått skriftliga svar.

Resultat: Resultatet tyder på att förskollärarna tycker att gemenskap och trygghet i barngruppen är kamratskapande. Det innebär att som förskollärare ha ett förhållningssätt som att vara närvarande, lyhörd, dela in barngruppen i mindre grupper samt att leka tillsammans med barnen. Det framkom också att det är viktigt att sätta ord på en känsla för att barnen ska få förståelse för hur det känns att exkluderas ur leken. Barnen kommunicerar genom verbalt och icke-verbalt språk. Förskolans miljö hade ingen större inverkan på att skapa kamratrelationer eller för att motverka exkludering. De utmaningar som förskolepedagogerna ansåg fanns var bland annat att barnen skulle respektera varandra, eller att få med det barnet som kanske mer leker för sig själv in i gemenskapen.