Personcentrerad vård har visat sig ge goda resultat för äldre patienter, samtidigt som sjukvården ofta är långt ifrån personcentrerad.

Examensarbetets syfte är att beskriva hur vårdpersonal på en akutortopedisk avdelning ser på personcentrerad vård för äldre. Mezirows teori om transformativt lärande har använts som teoretisk bakgrund.

Metoden som använts är semistrukturerade intervjuer av sjuksköterskor och undersköterskor på en avdelning där akutortopediska patienter vårdas. Intervjuerna har analyserats med systematisk textkondensering enligt Kerstin Malterud.

Resultatet visar att det finns en kluven bild av vården på avdelningen, både när det gäller om vården är personcentrerad eller inte, och om det i allmänhet bedrivs en god omvårdnad på avdelningen eller inte.

Det som försvårar personcentrerad vård enligt informanterna är främst stress och tidsbrist, men demens och konfusion ses också som ett stort problem. Att de äldre patienterna inte alltid vet sitt eget bästa anses också försvårande, och mobilisering beskrivs som ett särskilt svårt moment. Läkarbeslut som inte fattas i samförstånd är också försvårande, bland annat när det gäller beslut om utskrivningsdatum. Tankar och egenskaper hos de äldre och anhöriga som försvårar kan vara att vissa äldre inte vill bestämma över sin egen vård, eller att det finns relationsproblem inom familjen. Informanterna beskriver också att hur personcentrerat det blir beror på vem som arbetar.

Att ta sig tid, lyssna och se, informera, lära känna varandra och arbeta tillsammans med den äldre och anhöriga mot ett gemensamt mål var de faktorer informanterna berättade om som bidragande till personcentrering.

Att det saknas samsyn om vården av de äldre, är sådant som i tidigare studier funnits vara ett hinder för införandet av personcentrerad vård. Informanterna uttrycker sådant som att de äldre borde få bestämma mera själva, att det är fel när man inte lyssnar till deras uppfattningar och att det är viktigt att se hela personen och att ha en bra relation, men att det ofta är omöjligt i praktiken.

Resultaten tyder på att personalen inte kommit så långt i en transformering av perspektiv från uppgiftsorienterad till personcentrerad vård, vilket också stämmer med teorier kring personcentrering som betonar att det krävs en rad förutsättningar för denna övergång som enligt denna studies resultat inte är uppfyllda. Exempel på sådana förutsättningar är tid för reflektion och handledning, samt en vårdmiljö som främjar personcentrerad vård. Samtidigt visar resultaten att personalen till hög grad vill arbeta personcentrerat, och att de är negativa till det de upplever hindrar detta.

Background: Person-centered care shows good results for elderly patients. Despite this, hospital care is often still organized around tasks. Aim: The opinions on person-centered care for elderly, among staff caring for elderly acute orthopaedic patients.

Method: semi structured interviews, analysed with systematic text-condensation, according to Kerstin Malterud.

Results: The view of how person-centered the care is on the ward varies among the staff. Stress, dementia and confusion, and the opinion that the patients do not always know their own best, are obstructing person-centered care. Mobilization, and when the patients are not involved in the decision-making of the doctor, creates situations that are especially hard to handle. Thoughts and characteristics of the elderly and their next of kin can also obstruct. Finally, how person-centered the care is depends on which staff is doing the work. Contributory factors of person-centered care are to give time, to listen and see, to give information, getting to know each other and to work together with the elderly and their next of kin to a joint goal.

Conclusion: The staff has not transformed from task-centered care, but they want to work more person-centered, and they see the obstructing factors as negative. The lack of transformation can be explained with both theories of person-centered care and the theory of transformative learning, as they have much in common. The fact that the staff does not have a joint approach of the care is in itself an obstruction of the transition.