Bakgrund: The Hunger Games (Collins, 2008) och Divergent (Roth, 2011) är succéromaner som friskt blandar teman som t.ex. identitetssökande, politisk revolt och tonårstrots. Romanerna ingår i genren young adult dystopian literature och är i gott sällskap eftersom intresset för dystopisk och post-apokalyptisk litteratur och film är stort. Ofta handlar denna genre om någon sorts samhällskritik som riktar sig mot en västerländsk samhällsstruktur, vilket även The Hunger Games (Collins, 2008) och Divergent (Roth, 2011) gör.

Syfte: Syftet med denna uppsats är att göra en komparativ analys av tonårsromanserna i The Hunger Games (2008) och Divergent (2011). Romanerna kommer att jämföras utifrån ett genusperspektiv med särskilt fokus på huvudkaraktärerna och deras romantiska förhållanden. En central fråga är i vilken utsträckning de utmanar eller reproducerar normer i förhållande till varandra.

Metod: I analysen används närläsning som den grundläggande metoden för att besvara frågeställningarna för den här uppsatsen. I närläsningen tas det stöd av Hellspongs (2001, s. 171-177) metod för berättelseanalys eftersom den bidrar till en fullare förståelse för texten som helhet och därmed kompletterar den väl. För det jämförande inslaget i analysen används Hellspongs (2001, s. 78-81) metod för komparativ analys.

Resultat: De kvinnliga protagonisterna i romanerna utgörs av normbrytande flickor som inte alls påminner om deras traditionella föregångare. I de dystopiska romanerna med dystra framtidsvisioner och förtryckande samhällen skapas det utrymme för dessa rebelliska hjältinnor att rekonstruera bilden av vad en flicka är och vad hon har möjlighet att vara. På så vis ruskar romanerna om genusnormerna. Båda romanerna har också de starka och modiga manliga motspelarna som bidragande aktörer till detta, enbart, genom att de inte är överlägsna utan att de är deras jämlikar. Det som skiljer romanerna åt är att The Hunger Games (2008) har den snälla och mjuka protagonisten Peeta som utmanar den traditionellt manliga könsstereotypen, medan de andra manliga motspelarna lever upp till den. Tillsammans utmanar de alltså normer inom heteronormen.