I denna C-uppsats granskar vi dokumentärserien En resa för livet utifrån ett postkolonialt perspektiv. Studien grundar sig i ett övergripande intresse för hur koloniala föreställningar fortfarande genomsyrar välgörenhetsdiskursen. För att definiera studiens problemområde har vi tre frågeställningar: Hur framställs de fyra svenska artisterna respektive de filippinska medverkande i dokumentärserien? Reproduceras koloniala föreställningar i dokumentärserien och i så fall på vilket sätt? Hur presenteras fattigdomsproblemet och vilka möjliga lösningar läggs fram i dokumentärserien? Studien innefattar en text- och bildanalytisk metod vilken appliceras på materialet - samtliga fyra avsnitt av dokumentärserien En resa för livet som sändes i TV4 under januari/februari 2014. Serien producerades i samarbete med SOS Barnbyar. Vår huvudsakliga teoretiska utgångspunkt är postkolonialism och denna kompletteras med teorier kring vithet och den Andre. I vår analys har vi kommit fram till att koloniala värderingar präglar serien, bland annat genom hur de filippinska fattiga barnen och deras familjer framställs som underlägsna och passiva i kontrast till hur de fyra svenska artisterna porträtteras. I serien konstrueras Västvärlden och Tredje världen som varandras motsatser, där artisterna och SOS Barnbyar får stå för det mänskliga och civiliserade medan de filippinska barnen framställs som de Andra. Vi har också funnit hur man i och med serien kan sägas konsumera den Andre och dennes kultur genom en exotisering av densamma. Slutligen problematiserar vi En resa för livet som marknadsföring för SOS Barnbyar. Det faktum att seriens syfte var att rekrytera nya faddrar till organisationen leder till att själva orsaken till fattigdomen osynliggörs och därmed att den koloniala maktordningen reproduceras