The study is aimed to investigate the social workers´ experiences of living conditions regarding unaccompanied refugee children and investigate obstacles and possibilities to act in accordance with the best interest of the child in case management and cooperation regarding unaccompanied refugee children and their cases. In the study, I have used a qualitative method with a phenomenological approach. The material was analyzed from a systems theory perspective. The terms action space and collaboration were employed in the analysis. I conducted semi structured interviews with four social workers who are all part of a network for social workers who manage cases of unaccompanied refugee children in central Sweden. The informants had different length of experience in managing involving unaccompanied children. The study reveals several factors that in different ways affected the social worker´s action space, the collaboration with other agencies and hence his or her ability to act in accordance with the best interest of the child.

The informants spoke of that even though the children had different backgrounds they all shared the experiences of having fled the home country. The children´s living conditions were characterized by difficulties and the children often had experiences of abuse and were forced to grow up fast. When unaccompanied children come to Sweden to seek asylum, there are many agents involved in their cases, which can create a lot of confusion for the child. The asylum process is stressful for the child and can yield a feeling of uncertainty. Cultural differences are often difficult to manage and unaccompanied children have the need to get assisted in learning to with cultural conflicts that arise. The informants argued that it is important already from the initial contact, that the child is met with respect and consideration.

Perceived barriers were the children´s lack of trust in authorities, lack of effective mechanisms for investigation, not to speak the same language – the need for an interpreter, lack of knowledge and collaboration between agencies. Perceived opportunities have been, the children´s own resources, relatively good economic resources, to build bridges between the different agents and the social worker´s network. The compiled results reveal that there were more perceived obstacles than possibilities

Studien har syftat till att undersöka socialsekreterares upplevelser av ensamkommande barns livsvillkor samt att undersöka socialsekreterarnas upplevelser av hinder och möjligheter i handläggning och samverkan för att agera i linje med barnets bästa rörande ensamkommande barns ärenden. I studien har jag använt mig av en kvalitativ metod med en fenomenologisk ansats. Materialet har analyserats utifrån vald teori och valda teoretiska begrepp. Jag har intervjuat fyra socialsekreterare som ingår i ett nätverk i mellersta Sverige. Dessa har under olika lång tid handlagt ärenden som rör ensamkommande barn. I studien framkommer flera faktorer som på olika sätt påverkar socialsekreterarens handlingsutrymme och samverkan och därav hens förmåga att se till barnets bästa. Socialsekreterarna menar att trots att de ensamkommande barnen har olika bakgrunder så delar barnen upplevelsen av att ha flytt sitt hemland. Livsvillkoren har präglats av besvärliga förhållanden och de kan i många fall blivit utsatta för övergrepp och även tvingats att bli vuxna fort. När ensamkommande barn kommer till Sverige för att söka asyl är det många aktörer som är involverade i deras ärenden, vilket kan skapa en stor förvirring för barnet. Den asylprocess som måste ske är påfrestande för barnet och kan inbringa en känsla av ovisshet. De kulturella skillnaderna blir oftast svåra att hantera och ensamkommande barn har ett behov av att få hjälp att förstå och hantera de kulturkrockar som uppstår. De informanter som intervjuats i studien menar att det är viktigt redan vid första mötet när barnet kommer, att detta möts med respekt och omtanke. I det resultat som sammanställts har upplevda hinder varit överrepresenterade. Upplevda hinder har varit barnens bristande förtroende för myndigheter, avsaknad av fungerande system för utredning, att inte tala samma språk – behovet av tolk, bristande kunskap och samverkan mellan myndigheter. Upplevda möjligheter har varit barnens egna resurser, relativt goda ekonomiska resurser, att bygga broar mellan olika aktörer och nätverket