Konsten att läsa och skriva, och hur barn och unga tillägnar sig denna konst, har uppfattats på olika sätt, beroende på det teoretiska tänkande man stödjer sig på. Därför har olika aspekter lyfts fram och gjorts synliga medan andra har skjutits i bakgrunden eller helt ignorerats.

Ur ett behavioristiskt perspektiv har läsning och skrivning setts som enkelt mätbara färdigheter. Med en kognitiv infallsvinkel har man i stället poängterat elevens språkliga medvetenhet och förståelse. Från ett sociokulturellt perspektiv har man fokuserat hur människor deltar och lär i olika skriftspråkliga praktiker. Med en interaktionistisk utgångspunkt har man lagt särskild vikt vid samspelet runt skriftspråket. I detta paper undersöker jag de fenomenologiska aspekterna av läsning och skrivning och deras betydelse för lärandet. Merleau-Ponty beskriver människan som en helhet; kropp och själ, tanke och känsla, vilja och handling kan därför inte åtskiljas när vi försöker förstå en människa, de utgör aspekter av samma helhet.

Vilka blir då konsekvenserna för hur vi uppfattar läsning och skrivning om vi, förutom färdigheter, metakognition, lärande i praktiken och lärande tillsammans också tar hänsyn till att det faktum att vi är kroppssubjekt, eller med ett fenomenologiskt uttryck, ”levda kroppar”, situerade i tid och rum?