Uppsatsen undersöker socialpedagogiskt arbete med skolhundar som del av skolsocialt arbete. Syftet är att undersöka hur skolhundar används som metod för elever med särskilda behov eller bekymmersamma livsvillkor samt vad skolhunden bidrar med i klassrummet.

Undersökningen har en öppen etnografisk ansats med fältstudier under fyra heldagsobservationer på två grundskolor i olika kommuner i Västsverige. Totalt deltog en speciallärare/hundförare, en hundförare på lärardirektiv och tre skolhundar fördelat på två skolhundsteam. Därutöver åtta elever i åldern sex till 14 år. Samtliga deltog i skolhundsinsatsen utifrån behov av extra stöd i relation till mål av kunskapsmässig, social, emotionell, kognitiv eller utvecklingsmässig karaktär. Vid observationerna användes observationsschema och fältnotiser. Den etnografiska analysen tog stöd av Goffmans dramaturgiska perspektiv och stigmateori.

Resultatet visar att skolhundar bidrar till situationer där skolarbete kan utföras. De bidrar också till att alternativa roller och samspelsmönster uppstår och upprätthålls där både elever, föräldrar och lärare får alternativa sätt att hantera känslor och komma in i klassrummet. Empirin indikerar således att skolhundar har positiv inverkan på välmående och motverkar stigmatiserande processer såväl som ökar skolnärvaro och deltagande i skolarbete. Skolhundar och icke-traditionella insatser bör därför kunna appliceras i större utsträckning. Resultaten kan användas vid identifiering av andra målgrupper för insatsen och vid utformande av gemensamma riktlinjer. Under studien väcktes frågor om huruvida skolhundar maskerar brister i organisation och ledningsansvar samt huruvida skolhundarna påverkar skolpersonalens välmående och arbetsvillkor.

Detta utgör rekommendation för framtida forskning. Avslutningsvis förs en reflektion om djurvälfärd och en reflektion om metodkritik.