Närvarofrämjande skolarbete har genom åren varit ett omtalat ämne som harupplevts vara svårt och utmanande då det saknas effektiva metoder som går att använda på alla elever oavsett anledning till den problematiska skolnärvaron. Studien som är en uppsats på C-nivå använder en kvalitativ ansats som syftartill att undersöka vilka utmaningar pandemin Covid – 19 har haft för inverkanpå skolkuratorernas arbete med elever med problematisk skolnärvaro. Studien syftar också till att undersöka hur central skolan som gemenskap är för elever med problematisk skolnärvaro och hur skolkuratorn uppfattar sin roll i att främja en god gemenskap på skolan. Studiens empiriska material består av semistrukturerade intervjuer med fem skolkuratorer som arbetar i fem olika elevhälsoteam på fem olika högstadieskolor.

Resultatet visar att på grund av pandemin Covid – 19 inverkan blev skolkuratorerna tvungna att anpassa eller förändra sina arbetssätt på grund av rekommendationer om att begränsa fysiska sociala interaktioner. De sociala interaktionerna och skolans gemenskaper visade i resultatet att de var viktiga för elevers psykiska hälsa och välmående men att interaktionerna behöver ske i lagom mängd utifrån elevens eget behov. Gemenskaper är viktigt men alla elever har inte samma sociala behov och för de eleverna passade distansundervisning bättre. Socialpedagogiken har sedan länge intresserat sig för sammanhangens betydelse för individen och de processer som sker i gemenskaper som har betydelse för individens identitetsbildning och känsla av samhörighet. Det socialpedagogiska arbetet är viktigt i skolan för att möjliggöra att eleverna uppnår kunskapsmålen och de sociala målen.