Ensamhet är ett fenomen som är lika utbrett inom särskilt boende som inom hemtjänsten. Med ensamhet följer negativa hälsorisker lika stora som att vara missbrukare. Syftet med studien var att utifrån boendepersonalens perspektiv undersöka på vilka sätt arbetet bedrivs på särskilt boende inom äldreomsorgen med att bemöta äldres känsla av ensamhet. Frågeställningarna som undersöktes var “På vilket sätt arbetar boendepersonalen för att möjliggöra att äldre ska uppleva gemenskap utifrån de äldres individuella behov?” samt “Vilka möjligheter och hinder finns i arbetet med att motverka äldres ensamhet och skapa gemenskap för dem?”. Kvalitativ ansats användes där halvstrukturerade intervjuer genomfördes med sex stycken boendepersonal samt en områdeschef. För att analysera intervjuerna användes tematisk analys. Analysen har skett utifrån de centrala begreppen ensamhet och gemenskap samt de teoretiska utgångspunkterna aktivitetsteorin och teorin om gerotranscendens. Sysselsättning och att bara vara identifierades som möjliggörare för gemenskap. Hälften av boendepersonalen såg inte någon ensamhet bland de äldre. Resterande ansåg att ensamhet fanns men att den kunde avhjälpas genom sysselsättning. Äldres ensamhet måste därav belysas inom äldreomsorgen. Hinder som identifierades för att skapa gemenskap var personalbrist, äldres skilda sjukdomsbilder och personalens avsaknad av kunskap kring äldres ensamhet. Vi ser en brist i boendepersonalens förhållningssätt genom deras starka förankring i aktivitetsteorin. Detta skulle kunna nyanseras med ökad kunskap om andra sätt att bemöta ensamhet exempelvis såsom teorin om gerotranscendens föreslår.