Syftet med studien var att undersöka mammors berättelser om sin upplevda relation till sina barn under och efter tiden de var våldsutsatta, samt hur de upplever stödet de fått genom en gruppverksamhet riktat till barn och föräldrar som varit utsatta för våld i nära relation. Studien bygger på en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer genomförts med fyra mammor som tillsammans med sina barn varit utsatta för våld i nära relation. Materialet har analyserats genom en tematisk metod. Materialet har således organiserats och strukturerats utifrån teman som gemensamt framträtt i intervjuerna. Analysen av studiens resultat mynnade ut i nio teman; att kontrollera situationen, att känna frihet i det låsta, symtom, att komma varandra närmre när bubblan spricker, ett annat perspektiv på det viktiga i vardagen, maktlöshet, i skuggan av våldet, en hjälpande hand och tid. Sammanfattningsvis tyder resultatet på att mammorna är kreativa och resursfulla för att skydda sina barn. De har en önskan om att uppnå ett bra eller perfekt föräldraskap. Mammorna vill inte ses som misslyckade mammor. Barnens behov behöver alltid finnas i centrum. Hur goda intentioner mammorna än har medför det trots allt negativa konsekvenser för barnen både under tiden våldet pågår och efter separation från våldsutövaren. Mammorna tolkas uppvisa en medvetenhet för hur våldet har påverkat på olika sätt, vilket är en förutsättning för att senare kunna tillgodogöra sig stödinsatser. Att få möjlighet att bearbeta och berätta om sina upplevelser tillsammans med personer som befunnit sig i en liknande situation tycks i slutändan vara helande för barnens utveckling på många olika sätt. En del barn uppvisade dock reaktioner under tiden stödet mottogs, vilket skulle kunna vara en del av den bearbetningsprocess som startar i samband med mottagandet av stöd och återupplivade minnen.